
Ottonin Ljungqvist, en brukspatron till vardags och fest
Aftonbladet och Liljeholmens stearinfabrik bär Lars Johan Hiertas namn som stiftare, men alla vet inte att han också var en av grundarna till Munksjö Pappersbruk vars ägande övertogs av den språkbegåvade värmlänningen Knut Ottonin Ljungquist, med medlemsnummer 84 i Jönköping Par Bricole. Han kom som bokhållare till Munksjö, lånade pengar av Tändsticksdisponent Bernard Hay (Styrande Mästare 1899-1906) och blev Jönköpings rikaste brukspatron. Ljungquist var en av dem som lade grundplåten till bildandet av Par Bricole i Jönköping. Hans riddaresköld hänger på kansliet tillsammans med De Styrandes sköldar och medlemmar som betytt mycket för samhällsutvecklingen i Jönköping.

Det var i mitten av 1800-talet som grunden las för det moderna Sverige och landets välstånd började byggas. Jönköping blev känt som liberalernas och tändstickornas stad och ända in på 1880-talet tillhörde Jönköping rikets mest expansiva städer. Göta kanals tillkomst 1822-32, gynnade köpenskap och sjöfart och efter utbyggnad av hamnen vid 1800-talets mitt och järnvägsförbindelser med Falköping 1863 och Nässjö 1864, växte ett relativt rikt fabriksväsende fram med bl.a. pappersbruk och gjuteri. En av pappersindustrins mest innovativa entreprenörer var ”säkerhetsstickans fader” Johan Edvard Lundström, som lämnade tändstickstillverkningen och startade Munksjö Pappersbruk med ekonomisk hjälp från Lars Johan Hierta.
Det bodde drygt 16000 personer i Jönköping när Par Bricole instiftades 1879 och vi hade förmodligen aldrig blivit ett Sällskap 1879 om inte dessa driftiga industrimän hade förstått och uppskattat den förträffliga idéen med Par Bricole.
En av dessa, Knut Otto Nin Ljungquist föddes i Karlstad den 16 december 1836, yngst i en barnaskara på nio, därav det originella namnet. Som 10-åring ändrade han sitt namn till Ottonin i samband med att han började vid läroverket i Karlstad. Föräldrarna tyckte tydligen namn var trevligt att skämta med, eftersom det åttonde barnet, tillika den femte dottern, döptes till Femma Ottilia.
Pojken hade läshuvud och var bland de bästa i klassen i kunskapsämnena.
Som seden var skickades eleverna i Karlstad vidare till Uppsala för studentexamen. 1854 tog Ottonin sin examen och året därpå skrev han in sig vid Värmlands nation i Uppsala men lämnade studierna efter drygt ett år för att bli informator på Bollsta Bruk i Ångermanland. 1854 återkom han till Uppsala. Han studerade klassiska språk och klassisk litteratur men det var nog ändå kamratlivet som höll honom kvar. Han var en populär talare och utsågs av studentkompaniet till ”pastor” vars uppgift var att hålla tal vid alla högtidliga tillfällen.
Han spelade också med i spex och i antika dramer. Inte minst uppskattat var hans framträdande som kung Kreon i Sofokles tragedi Antigone som gavs på Uppsala teater våren 1860 med Mendelssohns musik.
Så småningom flyttade Ottonin Ljungquist tillbaka till Karlstad och jobbade som adjunkt vid läroverket och som journalist på Nya Wermlands-Tidningen och förmodligen var det i Karlstad som han såg annonsen om att Munksjö Pappersbruk sökte en medarbetare med klassisk bildning. Dessutom skulle ansökan skrivas på ett främmande språk. Ottonin skrev sin ansökan på gammalgrekiska, kanske som halvt på skämt. I alla fall nappade Lundström och anställde Ljungquist som då var 27 år. Trots åldersskillnad på 21 år kom Lundström och Ljungquist att bli de bästa vänner livet ut. När Lundström lämnade företaget såg Hierta till att Ottonin Ljungquist övertog disponentrollen samt en sjättedel av firman och när Hierta dog 1872 erbjöd arvingarna Ljungquist att överta också deras andel i Munksjö. Redan 1873 står han som ensam ägare till bruket.
När Ottonin dör är han förmögen och framgångsrik. Hans livsverk står på stabil grund, han är den generöse brukspatronen, den respekterade riksdagsmannen, den älskade fadern och maken och den i Par Bricole uppskattade och spirituelle aktören.
Idag är Knut Ottonin Ljungquist bortglömd. Han finns inte ens omnämnd i Nationalencyklopedien. Munksjö ligger fortfarande kvar på den åker som J E Lundström köpte 1860. Den sista maskinen från Ottonins epok slutade att producera år 2002. Almen som Ottonin planterade står fortfarande kvar och har stått där sen 1870. Under den vilar Ottonins aska, två meter ner i jorden under ett stort stenfundament.
Dan Ekström
Anm: Läs gärna mer i avisa 4-2017