Nej, nu är det ta me sjutton dags

Hans!!! Hans mamma hade alltid älskat det namnet. Riktigt varför kunde hon inte svara på när han hade frågat henne. Kanske var det en gammal ungdomskärlek, en författare, eller den där vackre sångaren hon hade sett i folkparken i sin ungdom.

Hans satt vid middagsbordet denna torsdagskväll. Han tittade upp på väggklockan ovanför köksbordet. 18:35. Skönt, nu har jag flera timmar kvar av kvällen.

Han hade precis avslutat middagen, som han hade satt ihop till sig själv, redaktörns kvällsmacka. Gott, tänkte han, mycket gott. Det här måste jag bjuda på någon gång, bäst att jag sparar receptet. Av gammal ohejdad vana tog han fram kameran, sin fina digitala Nikon som han sparade ihop till under flera år. Den var han nöjd med, den hade han haft med sig på många resor och händelser. Den hade han förevigat många härliga ögonblick med.

Han tog bilden av receptet, klickade vant på kameran för att se att det hade sparats ned. Han la bort den och fick syn på utskriften på skänken.

Ja, just det, Barbarafesten, det måste jag anmäla mig till. Han tog fram laptopen, öppnade locket. Han skrev in webbadressen, parbricole.se, klickade sig fram till Jönköping Par Bricoles medlemsinloggning. När han klickade på sin profil blev han nyfiken. Vilka medaljer har jag egentligen fått. Ja, han insåg nämligen att på Barbara delas det ju ut medaljer. Efter att nöjt ha scrollat igenom listan klickade han vidare, lät pekaren hovra över evenemanget, klickade till. Snart hade han anmält sig. Han hade varit på ganska många Barbarafester, men kände genast, att det här inte är något man kan missa.

Hans, med Järeby som efternamn, hade nu anmält sig. Han la bort pappret, sköt bort den renskrapade tallriken. Han la händerna på magen, slöt ögonen och lutade sig tillbaka och lät tankarna flyga iväg. Min första Barbarafest, ja den var något speciellt det, då fick jag medalj, tänkte han innan han slumrade till./ av. Jonas Ekström